Ett år av film: 12 augusti 2021

Mad Max Del 4. “Mad Max: Fury Road is a Movie Made with Caps Lock On.”

Ojojoj, var ska man börja? Det högoktaniga tempot? Den uppslukande historien? Det storslagna bakgrundsceneriet? Den imponerande färgsättningen? De explosiva actionscenerna? Symboliken? Karaktärsutvecklingen? Spelet mellan Max och Furiosa; från fiender, till kollegor, till vänner? De små detaljerna som man upptäcker andra eller tredje gången man ser den, som att när Max och Furiosa slåss, övermannar de alltid varandra med motståndarens vapen?

Rubriken är en rätt bra beteckning på filmen, ett annat från en filmkritiker som jag brukar citera ”It may not be perfect, but it’s as close as humanly possible”.

När filmen kom ut slog en stor del av Mad Max-fansen bakut. Max tar order av en kvinna? (Vilket inte stämmer eftersom de är ett team som kompletterar varandra). Han är inte den stora hjälten vi förväntade oss att se! (Newsflash! Det har han aldrig varit). Max är nerflyttad till en andraplats, ”along for the ride”! George Miller försöker smuggla in feminism!

Historien handlar om krig och dess efterverkningar, slaveri, objektifiering av människor, PTSD och människor som utvecklas och växer under filmens gång. Och mediet Miller använder sig av för att berätta detta är en actionfilm, i princip en lång biljakt.

Max vet vi redan ganska mycket om; hans tragiska bakgrund, hans självvalda roll som ensling. I filmens början blir han tillfångatagen av Immortan Joes gäng. Han klassas som en kropp, var enda uppgift är som blodgivare.

Men Furiosa då? Vi kan gissa att hon blivit bortförd, vi får reda på att hennes mor dog ”på den tredje dagen”, och vi kan anta att hon genomlevt övergrepp under de drygt 20 åren hon arbetat åt mannen som förde bort henne för att slutligen kämpat sig till titeln Emperator. Hon beslutar sig för att förråda Joe, föra bort hans fruar och ta sig till sitt ursprungliga hem.

När Furiosa får reda på att hennes hem är borta går hon sin väg, kollapsar och vrålar ut sin sorg. En scen som speglar Max kollaps när han finner sin dödade fru och barn i den första filmen. I en ”vanlig” film hade Max tröstat henne, berättat om sin sorg, tagit fokuset från henne. Men inte här. Vi får några av de lugna ögonblicken i filmen och betraktar hennes sorg från respektfullt avstånd tillsammans med Max och de andra.

Till och med Nux får en sympatisk roll. Han är en av de vansinniga War boys som vi jublar över när de biter i gräset. Istället upptäcker vi en traumatiserad yngling som finner att hans liv är en lögn och måste skapa sig en ny roll. Istället för att offra sig åt en ledare som inte bryr sig om om han lever eller dör, får han självmant offra sig för att rädda människor som betyder något för honom.

I Fury Road får Max för första gången vara sin egen berättarröst, i Road Warrior är det the Feral Kid som berättar, och i Thunderdome är det Savannah Nix. När de kommer till Furiosas gamla hem och upptäcker att det inte finns kvar, får Max en MC och förnödenheter av Furiosa och ett erbjudande att följa med dem. För första gången får han ett eget val. Han överväger att ge sig iväg på egen hand, men föreslår sedan att de ska bege sig tillbaka storma Joes bas. Max och Furiosa kommer överens med ett handslag, första gången Max verkligen går in i något som likvärdig partner, likvärdiga hjältar.

Sen får vi en annan version av heroism än vad vi är vana vid. Max räddar inte livet på Furiosa genom att döda hennes motståndare. Furiosa blir dödligt skadad (och Max berättar sitt namn, vilket antagligen är första gången i serien han nämner det för någon), och Max använder sitt blod, blodet som Joe ville använda som bränsle för sina soldater, för att rädda henne. Max blir slutligen en hjälte, inte genom att döda utan genom att hela.

”Much as silent film used to be able to reach across cultures and languages, Miller’s focus on action and emotion over dialogue and exposition allows us to experience the story in a direct, intimate way. The people who referred to this film as a “Trojan Horse” were completely correct—but Miller wasn’t smuggling feminist propaganda, he was disguising a story of healing as a fun summer blockbuster. By choosing to tell a story about how a bunch of traumatized, brainwashed, enslaved, objectified humans reclaim their lives as a balls-out feminist car chase epic with occasional moments of twisted humor, George Miller has subverted every single genre, and given us a story that will only gain resonance with time.”

Lite intressanta fakta:

• 150 fordon konstruerades till filmen, och bara 88 av dem överlevde till slutet.

• Både the Doof Wagon och the Doof Warrior’s guitar är fullt fungerande, inget gjordes med CGI. Gutarren kan verkligen spruta eld.

• Filmen innehåller 2,000 visual effects shots.

• Efter inspelningen avslutats bestod filmen av 480 timmar material, som tog redigeraren tre månader att titta igenom.

• Filmen innehåller ungefär 2700 klipp.

• Antalet bildrutor per sekund är manipulerat. Ungefär hälften av filmen körs inte på 24 fps som är standard. Om George Miller inte hängde med vad som hände i klippet saktade han ner det tills allt var tydligt. Om händelseförloppet var tydligt drogs hastigheten upp mot 24 fps igen.

• Sound-designern Mark Mangini uttalade sig att han såg the War Rig som en allegori för Moby-Dick med Immortan Joe i rollen som Captain Ahab. Truckens mekaniska ljud mixades med val-ljud för att få en mer djurisk känsla av fordonet. När tankern genomborras av harpuner och blöder ut mjölk använde man sig av ljud från valars blåshål. Vid den slutgiltiga förstörelsen av trucken var de enda ljud man använde nersaktade björnmorrningar som fick symbolisera truckens död.