Fortsättning från förra inlägget…

Lite fortsättning på mitt förra inlägg… Det är ok att inte lyckas med föresatser. Ibland får man nöja sig med att stryka en sak på listan, och vissa dagar kanske inte ens det.

När jag började återhämta mig från min utbrändhet stötte jag på en bekant som frågade hur läget var. Jag förklarade ungefär var jag befann mig, och uttryckte väl att jag insåg att jag aldrig kommer att bli helt återställd (just det, hade en ganska allvarlig hjärnskakning i samband med utbrändheten också. Kanske skriver nåt om det vid tillfälle). Men det ville hon inte lyssna på. Det är klart att allt kommer att bli bra. Antar att hon tänkte mer på ett brutet ben än en hjärna i oreda.

Och det kanske fungerar så för människor med annan personlighet än jag. Jag menar, det finns folk med brutna ryggar, hjärnblödningar och allt annat som kan kämpa sig tillbaka. All heder åt dem. Men det är inte jag. Min hjärna kommer aldrig att bli som den var före hjärnskakning/depression/utbrändhet, och det är något som jag måste finna mig i. Det har tagit tid att komma till den insikten. Hur ska jag annars orka fortsätta? Jag kan inte leva med frustrationen av att inte kunna det som var självklart tidigare, att mitt minne är sämre, att det tar längre tid för att lära mig något nytt. Jag måste på något sätt förlika mig med att så är läget nu, det är det jag måste leva med. Att det sen har blivit bättre och kanske kan bli ännu något bättre får jag räkna som en bonus.

Som någon som haft ett komplicerat benbrott får vänja sig vid att alltid halta och inte längre kan springa maraton-lopp på samma tid.

Att inte lyckas med föresatser, det var så jag började, va? Eller snarare att lära sig att hantera det, att inte låta frustration över ens begränsningar styra, att försöka vara snäll mot sig själv. Det är ok att jag inte klarar av att göra den där saken idag, det är ok att jag inte orkar vara produktiv eller kreativ.