Jag har gjort det igen. Jag har skrivit ett stycke. Tyvärr är den här historien inte avslutad, men ibland är det bara så. Jag vaknade en morgon och hade hela den här biten klar, men vad som händer sen har jag ingen aning om. Kanske kommer fortsättningen nån gång eller så gör den det inte. Sorry, not sorry. Nu har jag i alla fall skrivit ner denna biten. Och jag vet, titlar är inte min starka sida. Håll till godo.
Jag arbetar på Anläggningen som tar emot alla sopor från stan. Det är ett bra jobb. Jag trivs.
Jag heter Filip. Mamma sa att hon döpte mig efter Filip Friend som hade ett program på Nät förr. Han brukade intervjua människor och berätta skämt. Ibland förstod jag inte hans skämt, men jag skrattade ändå för att mamma skrattade. Sen slutade hans program och man kan inte ens se de gamla programmen från arkivet, som man kan med nästan alla andra program.
Jag bor utanför Friheten. Den heter egentligen Frihetens Stad, men alla kallar den för Friheten. Ibland säger vi Stan. Jag ska åka till Stan, så vet alla vad man menar. Ibland åker jag dit bara för att titta på hur stort och fint det är där. Alla gator är jättebreda och rena. Människorna har fina kläder och verkar alltid ha bråttom. Jag tror att de är jätteviktiga. Ibland tittar de konstigt på mig, men det är nog för att jag är så stor.
Där jag bor, i Stigby några kilometer från Stan, är gatorna smalare men ganska rena. Här finns många höga hus borta vid torget där affärerna ligger, men jag bor en bit därifrån i ett litet hus som jag fick när mamma dog.
Min mamma hette Gertrud. Hon dog för fyra år sedan. Då grät jag mycket. Nu bor jag här med min hund, Sasha. Min pappa har jag aldrig träffat. Mamma sa att han var soldat. Jag tror att han var jättestark och jättemodig. Ibland fantiserar jag om honom. Att han slåss och vinner en massa strider, precis som filmerna på Nät. Jag låtsas också att han kommer hem till mig och säger att han har tänkt på mig och att han ska bo hos mig. Och så kan han berätta om allt han varit med om. Han kanske också kunde arbetat på sopanläggningen.
Jag trivs med mitt arbete där. Alla sopor från Friheten kommer dit. Eller alla sopor som ska brännas. På samma gata som Anläggningen ligger fyra andra jättestora Anläggningar. De tar hand om allting annat som inte ska brännas, allt som ska återvinnas. Det är viktigt att göra rätt. De som slarvar får sina namn uppskrivna på skyltar som sitter på torget och sen får de skämmas. Ibland får de stå på en scen på torget och sen samlas det en massa människor som skriker på dem. Mamma tyckte inte att jag skulle gå dit, men jag gjorde det ändå några gånger. Jag tyckte det var obehagligt att alla människor var så arga. Om de slarviga människorna ändå inte bättrade sig kom polisen och hämtade dem. Mamma berättade att de tog dem till en skola där de fick lära sig att ta hand om sina sopor på rätt sätt.
När jag gick i skolan fick vi också lära oss det. Och en massa andra saker. Jag trivdes inte så bra i skolan. De andra retade mig för att jag var stor och långsam, och sa att jag var dum i huvudet. När vi blev äldre blev det lite bättre, för jag såg så stor ut att de inte frågade efter hur gammal jag var i affärerna. Jag handlade cigaretter och öl till mina klasskamrater, så blev de lite snällare mot mig.
Jag fick inte fortsätta efter grundskolan som de flesta andra. Andy, Felicia och Tre fick inte heller fortsätta men det var för att deras föräldrar inte hade skött sig. Antagligen hade de slarvat många gånger med sina sopor. Jag saknade något som kallas “kvalifikationer”. Mamma klagade men det hjälpte inte. Men sen fick jag börja på Anläggningen och det tycker jag är bra.
Jag börjar senare än de andra, klockan tre på eftermiddagen och slutar klocka nio. De andra slutar klockan fem. Hela dagen kommer det lastbilar med sopor som ska brännas, men klockan fyra slutar de komma så då är det inte lönt att de andra är kvar. De första timmarna jag arbetar sköter jag området runt Anläggningen. Jag kör bilen med sopborstar under, jag klipper gräset och såna saker. Sen går jag in och plockar undan i fikarummet och sopar golven.
Klockan sju kommer mina lastbilar. Det är ett speciellt jobb som bara jag har hand om. De backar in i en speciell port som jag öppnar åt dem. Chaufförerna som kör de lastbilarna är inte lika trevliga som de som kör soporna. De brukar ofta tuta och vinka till mig, men de som kommer på kvällen är mycket allvarligare. De säger hej, men bara om jag säger hej först. De lastar av sin last och sen kör de.
Den första lastbilen kommer med hundar och katter som de har fångat på gatorna i Stan. De kommer i burar staplade på en pall. Jag kör in dem i ett speciellt rum och sätter upp burarna på hyllor. Det är lite jobbigt för de är rädda och skäller och fräser. När jag är klar går jag ut ur rummet och stänger dörren. Det är en speciell dörr som är helt tät. Sen trycker man på en knapp utanför dörren och då fylls rummet med en gas som dödar dem. Jag tycker synd om dem, men min chef sa en gång att det var bättre för dem istället för att leva på gatorna och vara hungriga.
Ibland gör jag något som jag inte får lov att göra. På varje bur finns en plastficka med några papper och jag brukar läsa dem innan jag kör in burarna i rummet. Daisy som bor på samma gata som jag har lärt mig hur jag ska göra. Hon berättade att alla djuren undersöks av en djurdoktor, för att de vill veta om de har någon farlig sjukdom, för då får de ha speciella burar till dem. Man kan se på papperen vilka djur som inte alls är sjuka, och om där finns en hund eller katt som inte är sjuk, och som inte är för stor, så stoppar jag den i min matväska och tar med den hem. Sen lämnar jag den till Daisy som ger den till någon som vill ha ett husdjur. Det tycker jag är bra. Kurt, som jobbar vid grinden vet nog om vad jag gör, men han har aldrig sagt något.
När det har gått ungefär en halv timme är djuren döda och då finns det fläktar i rummet som blåser ut gasen. Då lastar jag ut burarna och tömmer dem i en speciell lucka så att djuren bränns upp. Medan jag väntar på att det ska bli klart så brukar jag börja med lasten från den andra bilen.
Den andra lastbilen kommer med en container som ställs av på ett speciellt ställe i rummet. I den containern finns människor, sovande människor. Jag tror i alla fall att de sover. De kan vara medvetslösa eller hamnat i ett komma. Det är som att sova väldigt, väldigt djupt och ibland vaknar man inte ur ett komma.
Människorna hänger i containern på en stång, precis som kläder i en garderob. De hänger på galgar som ser nästan ut som dem som man hänger jackor på, men de här håller dem under armarna. Ett metallrör under var arm, en stång som rören sitter fast i bakom skuldrorna och en stång som går upp bakom nacken och har en krok så att de kan hänga i containern. Och så har de en bred plastrem runt halsen, som också är fäst i stången.
De har inga kläder på sig men kroppen är täckt av en plastpåse. Ibland lämnade mamma in kläder på en kem-tvätt. Fina kläder som hon inte kunde tvätta hemma, som hennes fina röda klänning som hon hade på sig på julafton och kostymen jag hade när jag gick ut skolan. När man hämtade kläderna var det en plastpåse runt dem, som var bra att ha när de hängde i garderoben också för då blev kläderna inte smutsiga. Ungefär så ser påsarna ut, fast de är gråa, inte genomskinliga.
Mitt jobb är att öppna en dörr på väggen framför containern. Bakom dörren finns en öppning som är täckt med breda remsor av tjockt gummi så att man inte kan se in i rummet bakom, men kropparna kan passera genom gummiremsorna. När jag har öppnat dörren så öppnar jag containern. På golvet ligger ett långt rör som jag kopplar till stången som människorna hänger på, och den andra ändan av röret kopplar jag till ett likadant rör som sitter i ovankanten av dörröppningen. Sen är det bara att knuffa ut människorna en och en, längs stången till öppningen och igenom gummiremsorna. Ibland är det bara en eller två, men ibland är hela containern full.
När jag är klar kopplar jag av röret, lägger tillbaka det i containern, stänger containern och stänger dörren.
Vad som händer i rummet bakom dörren ska jag egentligen inte veta, men en gång råkade jag se det. En kropp hade trasslat in sig i gummiremsorna och när jag knuffade på den råkade jag kliva in i rummet. Det var ett ganska stort rum med vita väggar. Stången som galgarna hängde på fortsatte in i rummet, och människorna drogs på något sätt framåt på stången. Ungefär halvvägs in i rummet delade stången sig i två delar, en till höger och en till vänster. Precis när jag tittade kom en av människorna fram till där stången delade sig. Han ryckte till för där åkte galgen och plastpåsen till vänster och då var det inget som höll honom under armarna längre. Själva människan fortsatte till höger och jag trodde att han skulle falla ner, men han hängde ju kvar i plastremsan han hade runt halsen. Jag tror att han vaknade då, för han började vrida sig och sprattla. Han slog med armar och ben. Det såg nästan lustigt ut, och hade jag inte varit så skrämd hade jag nog skrattat. Hans ansikte blev blått och hans ögon blev jättestora, nästan som de skulle skulle trilla ut, och när jag tänkte på hur det skulle se ut höll jag på att börja skratta igen. Jag ville inte se mer så jag gick ut ur rummet, tillbaka till hallen. Jag vågade inte berätta för någon vad jag sett, för jag skulle ju inte gå in det rummet.
Det måste vara riktigt dåliga människor som hamnar där, i containern. Och även om det var riktigt ruskigt så tycker jag bättre om att göra det än med djuren. Människorna sover ju. De vaknar inte. Utom, att ibland gör de det. Eller i alla fall en gång hände det.
Words that count... 