Bakom draperiet Del 3

Bakom draperiet Del 3

Med förvåning insåg hon att man verkligen kunde se vita fläckar, små stjärnor, framför ögonen. En liten del av hennes hjärna undrade om det verkligen var sant, som killarna sa i skolan, att ett slag på näsan kunde få en benbit att lossna och skjutas upp i hjärnan så att man dog. Något att googla.

Resten av hjärnan var upptagen med att hantera smärtan från nedslagsområdet. Tentakler av smärta sträckte sig från kinden, lindade sig runt hennes huvud och borrade sig in i skallen.

Slaget slungade henne mot väggen. Med ryggen mot den kasade hon ner och blev sittande, för ett ögonblick bedövad av smällen. Mannen stod kvar framför henne. Triumferande såg han ner på henne.

Marianne tog ett djupt andetag och kastade sig åt höger i ett desperat försök att komma till trappan. Mannen reagerade och grabbade tag i hennes hår. Hon skrek när hon rycktes uppåt, kände hur tussar av håret slets loss. Hon lyfte sina händer mot huvudet där han höll sin hand, men istället för att försöka vrida sig loss tog hon ett stadigt grepp om hans handled med båda händerna och höll fast den, tryckte hans hand mot sitt huvud. Hon vred sig åt vänster, in mot mannen, hukade sig ner och i samma rörelse fortsatte hon röra sig förbi hans högersida. När hon var jämsides med honom var hans arm vriden i sådan vinkel att han var tvungen att släppa greppet om håret. Marianne höll kvar hans handled, fortsatte vrida sig tills hon stod bakom honom med ansiktet mot hans rygg. Hon höll fast i hans handled med båda händerna, och samtidigt som hon sträckte upp sig till sin fulla längd tryckte hon med all sin kraft, och utan att tveka, hans arm mot hans nacke.

Det hördes en smäll och hon visste att hans axel hade slitits ur led. Han vrålade av smärta. Som avslutning satte hon båda händerna mot hans rygg och knuffade honom med huvudet före in i väggen.

Utan att bry sig om att kolla hans tillstånd satte hon fart mot trappan. I sina tankar sprang hon ner för trappan, ut genom dörren, ut till frihet, men i stället missade hon ett trappsteg och störtade ner för trappan. Hennes huvud slog i parkettgolvet. Nya stjärnor. Det kändes som hon precis klivit av en karusell. Rummet snurrade och hon kunde inte fästa blicken. Ryggen ömmade och när hon drog ett djupt andetag kändes det som någon stack knivar i sidan på henne. Har jag blivit stucken? Hon kände med handen, inget blod. Ett brutet revben. Eller flera.

På toppen av trappan rörde sig något. Långsamt lyckades hon fokusera. Det kunde inte vara sant. Vad var han gjord av? Betong-skalle? Där stod han, högerarmen hängde lealös rakt ner, ryggsäckens axelrem hade kasat ner till armbågen, tårar strömmade ner för ansiktet. Han såg ut som en karikatyr av en skolpojke som ramlat ner från ett träd, nästan komiskt. Men det var inget komiskt med kaskaden av ord som kom ur honom.

-Jag ska döda dig din jävla fitta! Jag ska fan döda dig. Skära upp dig och flå dig. Satans hora!

-Och hur fan ska du göra det med bara en arm, din jävla idiot? Orden ramlade ur henne innan hon hann tänka.

Det satte fart på honom. Han vrålade och kom rusande ner för trappan. Marianne försökte komma upp på benen, klöste desperat på det hala golvet, drog sig fram medan benen sparkade frenetiskt för att få grepp. Några panikslagna sekunder senare hade hon lyckats komma upp på fötter, men vad skulle hon göra nu? Med inkräktaren in på sig skulle hon aldrig hinna låsa upp dörren innan han var över henne.

Hon var i desperat behov av något att använda som vapen. En vas? Nej, då skulle hon behöva komma nära honom. Varför finns det ingen pistol när man behöver en? Nackdelen med ett välstädat hem, det fanns inga tillhyggen någonstans. När Patrik bodde hemma, då låg det prylar överallt, böcker, gympaskor, golfklubbor… Golfklubbor! Hans golfklubbor stod i en bag vid dörren.

Hon kunde inte springa, fortfarande yr efter smällen och för varje fotsteg högg det till i bröstkorgen, men hon haltade fram så fort hon kunde mot hallen. Det verkade som om inkräktaren också rörde sig långsammare, vilket hon var tacksam för.

Golfbagen stod bredvid dörren. Hon rykte upp en klubba och vände sig mot sin motståndare. Han stannade upp när han såg klubban. Hon tog ett fastare grepp om den och svingade, först höger sedan vänster. Hallen var för small för att hon skulle få någon kraft i slagen. Det enda hon åstadkom var att slå sönder en spegel och välta ner sin handväska. Hon lyfte klubban över huvudet och träffade hallampan som exploderade. Utan att bry sig om regnet av glasskärvor tog hon två snabba steg framåt och svingade klubban neråt. Den träffade mannens vänsterarm som han höll upp för att skydda huvudet.

Det måste ha gjort ont, tänkte hon, men han visade ingen reaktion. Innan hon hann dra tillbaka klubban grabbade han tag i den. Han ryckte den till sig, hon tappade balansen och föll ner på ett knä. Där låg den. Mitt framför henne. Mobilen! Den hade fallit ur hennes väska när hon välte ner den.

Utan att tänka slet hon tag i den, kastade sig bakåt, sedan in till vänster, in genom dörröppningen till köket. Med fumlande händer stoppade hon ner mobilen i fickan på träningsbyxorna. Inkräktaren följde efter henne in i köket, svingande golfklubban. Hon backade undan. Hon ville till varje pris hålla sig utanför hans räckvidd. Hon backade in i diskbänken och fick syn på knivstället. Hon ryckte ut knivarna, en efter en, och kastade dem mot honom. Tyvärr var hon ingen framstående knivkasterska. De fåtal knivar som träffade mannen gjorde ingen synlig skada. Han backade några steg och slängde iväg klubban mot henne. Hon duckade när den kom farande. Den missade hennes huvud med några centimeter, och träffade köksskåpet bakom henne. Huvudet på klubban gick igenom dörrluckan, hon hörde hur porslinet i skåpet krossades.

Backande flyttade hon sig in i vardagsrummet, och förväntade att han skulle komma efter. Hon stirrade på den tomma öppningen. Köket hade två vägar ut, den ut till vardagsrummet och en till hallen. Hon stod så att hon kunde se båda öppningarna. Hennes blick växlade fram och tillbaka mellan dem. Var blev han av? Vad gjorde han? Hade han blivit skadad?

-Jag kan se dig…

Hans röst överraskade henne och hon hoppade till. Han var kvar i köket. Hon kunde inte se honom, men han kunde se henne. Eller kunde han?

-Vad ska du göra nu, din jävla subba?

Han retades med henne. Lekte med henne! Samma lek som hon lekt när hon var barn när hennes bror hade jagat henne genom deras föräldrars hus. Runt, runt, genom köket, vardagsummet och hennes fars arbetsrum. Tills han plötsligt han stannat, och hon inte visste från vilket håll han skulle dyka upp. Känslan av spänning och upphetsning, på gränsen till hysteri. Men nu kände hon ingen upphetsning, bara skräck. Skräck som rev i henne som en ilsken katt.

Han stack fram överkroppen genom öppningen till hallen och skrek “Buh!”. Hon ryckte till och kunde inte stoppa ett skrik. Han försvann skrattade ur synhåll igen.

-Inte så tuff nu, va? Jag kommer att ta dig, din satans hora! Hör du det? Vilket håll tror du jag kommer?

Han njöt av detta, hon kunde höra det i hans röst. Hon kunde inte stå kvar här. Förr eller senare skulle han tröttna på katt- och råttaleken och komma efter henne. Vilka val hade hon? Ytterdörren var uteslutet. Ta fram mobilen och ringa? Nej, hon vågade inte ta risken att släppa köket med blicken. Dörren till trädgården? Kanske. Om hon bara kunde få några sekunders försprång skulle hon kanske hinna låsa upp den.

Kunde hon backa utan att han märkte det? Hon tog ett steg bakåt. Sedan ett till. Inget hände. Två steg till. Då dök han upp i öppningen, med en förskärare i handen. Marianne vände sig om och sprang. Mot dörren till trädgården. Hon hörde hans steg bakom sig. Jag kommer aldrig att hinna! Vad är det som ligger på golvet? Svart, avlångt… en kofot!

Hon slängde sig raklång på golvet, kasade fram och fick händerna på kofoten. Snabbt vände hon sig om, och såg kniven komma mot sig. Hon rullade åt höger och undvek den. Snabbt tog hon sig upp på knä och parerade nästa hugg. Med kofoten lyft framför sig reste hon sig upp. Mannen stod framför henne och såg plötsligt osäker ut.

-Tror du att du kan slå mej? Kom igen då! Kom igen, din dumma kossa!

Hon stod stilla, väntade på hans drag, vägrade låta sig provoceras. Han stack kniven i luften framför sig, som en värja, och så plötsligt tog han ett steg framåt och högg mot henne. Hon försökte slå undan kniven med kofoten men missade. Kniven passerade framför hennes bröst med en dryg decimeter till godo. Hans vänstersida var nu oskyddad, hon svingade kofoten och lyckades träffa hans överarm. Inte så hårt som hon hade önskat, men han ryggade tillbaka och såg på henne med förvåning. Hon kände sig starkare, modigare och tog ett par steg mot honom.

-Inte så jävla lätt att slåss med vänster hand, eller hur?

Han höll ut kniven framför sig. Hon svingade kofoten från höger till vänster, han drog tillbaka kniven, precis som hon hoppades sig. När kofoten fullföljt sin båge drog hon tillbaka en backhand som träffade hennes egentliga mål, hans hängande högerarm. Medan han vrålade av smärta passade hon på att ladda ett nytt slag, denna gången mot handen som höll kniven. Ett nytt skrik, kniven for iväg och landade på golvet vid dörren.

Motreaktionen överraskade henne totalt. Hans arm for ut i ett slag som träffade henne på sidan av huvudet Hon stapplade åt sidan och föll ner på knä.

-Nu jävlar! Fan ta dig! Helvete!

Han kom emot henne, stod över henne. Kofoten hade hon fortfarande i handen. Med all kraft hon kunde uppbåda slog hon ett tvåhands-slag mot hans högra knä. Hon hörde något krasa. Hans brölande, blandat med osammanhängande svordomar, var öronbedövande.

Han föll omkull på golvet, fortfarande skrikande. Med stöd av kofoten reste sig Marianne upp. Hon kunde inte fatta det, men han försökte verkligen resa sig upp igen. Raseriet bubblade upp i henne. Nu fick det fanimej vara nog!

-Nej, din djävel! Stanna nere!

Hennes röst lät nasal, som om hon hade en kraftigt förkylning, men hon visste att det inte var snor som fyllde näsan. Hon kände ett behov att snyta sig, men trodde inte att det skulle vara någon bra idé. Hon måttade ett slag mot hans huvud, och lät kofoten falla.

Äntligen låg han stilla. Det enda som hördes var hennes raspiga andetag. De kom stötvis, hon flämtade med öppen mun. Hon släppte greppet om kofoten, ljudet när den träffade golvet fick henne att rycka till.

Med darrande händer plockade hon upp sin telefon ur fickan, vek sig sedan dubbel och kräkte upp hela middagen på mattan. Sedan ringde hon polisen.

Epilog

Utanför dörren stod en man i trettioårs-åldern.

-Hej. Jag heter Jonas Bidman. Jag kommer från Polisen.

Han visade sin legitimation.

-Vi träffades på sjukhuset, jag vet inte om ni kommer ihåg mig..

-Jodå, jag kommer ihåg, svagt. Kom in.

Huset var i stort sett återställt, de flesta spåren var undanstädade. Patrik hade kommit hem när han fick reda på vad som hänt, och hjälpt henne röja upp.

-Hur mår ni?

-Säg ”du”. Det låter som jag är nån kunglighet. Jodå, hjärnskakning, gipset på näsan får jag dras med en vecka till, jag ska in och operera okbenet nästa vecka. Och jag kan säga att nysa när man har brutna revben är inget att rekommendera.

Jonas log.

-Jag vet, har varit där. Jag skulle bara kolla så att du har fått information om vilken hjälp du kan få, brottsofferjouren, terapi…

-Jo, terapi kan jag nog behöva. Jag har inte vågat gå på toa med stängd dörr. Jag funderar på att skaffa mig en hund.

-Det är kanske inte nån dum idé. Både för skydd och sällskap. Du kommer att bli kallad till förhör, eller ja, utfrågning. Med tanke på ditt tillstånd tror jag att de kan göra det här hemma om du vill det.

-Kommer han att överleva?

-Ja, hans tillstånd är allvarligt men stabilt.

-Synd…

Han undvek att kommentera.

-Vem var han, fortsatte hon efter en kort paus.

-Han var känd av Polisen sen tidigare. Fylleri, skadegörelse, misshandel. Jobbade som vaktmästare. Bodde ensam. Det fanns inga tecken, inga misstankar. Alla i hans närhet som vi har förhört är lika överraskade. Ingen kan förstå det.

-Men mördare? Seriemördare? Han verkar så… alldaglig.

-Det är inte som på film. Seriemördare är inte hyperintelligenta psykopater För det mesta är de bara brutala, sadistiska människor.

********

Jag måste tacka Stephen King för inpirationen till denna berättelse. Jag såg en, föreläsning är nog fel, samtal? Han roade sig med att skrämma publiken, med påhittad statistik. Han berättade hur stor andel av personerna i publiken som hade glömt att låsa dörren till sina hus. Och när de kom hem skulle det vara mörkt, och “Om någon galning skulle smyga sig in i ert hus, så gömmer de sig bakom duschdraperiet. Det är sant. Jag har sett det på film. Om inte draperiet är genomskinligt, då gömmer de sig bakom dörren”.

Då tänkte jag; men om galningen smyger in när det är mörkt? Och inte upptäcker att draperiet är genomskinligt? Och sen rullade det bara på.

Tack till Sally som gav mig svar på medicinska frågor, och Max som ställde upp som försökskanin (utan några bestående skador).

Advertisements
This entry was posted in Writing/Skrivande and tagged , , , . Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s