Bakom draperiet Del 1

Japp, jag har skrivit. En berättelse, historia, eller kalla det för en skrivövning. Vad som är ännu mer fantastiskt är att jag faktiskt gjort den färdigt. Sen kommer den skrämmande biten; att publicera. Vad jag saknar är en bra titel, förslag mottages gärna.

När jag fick idén till denna historien trodde jag att den skulle bli ungefär fyra sidor, sen bara växte den och jag slutade på tolv. Det innebär att jag får lägga upp den i flera delar, tre eller kanske fyra.

Feedback? Ja, gärna. ”Bra” eller ”Dåligt” funkar bra, men ännu hellre ”Bra för att…” eller ”Dåligt på grund av…”. Och gillar ni den så kan ni ju tipsa era vänner.

Innehållet kan verka stötande för vissa. Och det skriver jag bara för att jag vet att det är lika effektivt som att hälla ut honung för att hålla bort myror från en picknick.

Del 1

Han väntade bakom duschdraperiet. Hon skulle komma hem snart.

Han var duktig på att vänta. En gång hade han fått vänta i tre timmar. Det störde honom inte. Han tyckte om den delen av sin uppgift, en stigande förväntan inom honom, och tystnaden. Tystnaden innan skrikandet och blodet.

Den Första hade överraskat honom, skrikit och slagits mycket mer än han hade förväntat sig. Han skulle ha varit beredd på det. Han hade ju sett i vissa filmer att en del reagerade på det sättet. Men han var stor och stark, och efter en kort utsiktslös strid hade han satt henne på plats. Som straff för att hon hade stört hans plan hade han strypt henne tills hon svimmade, väckt henne med hjälp av en tång och sedan upprepat det igen och igen. Live – Die – Repeat, liksom. Sista gången hade han väntat för länge att släppa taget och kunde inte väcka henne igen, inte ens med borren. Synd. Hon levde fortfarande, men det hade varit mer tillfredsställande att slå ut hennes tänder medan hon var vid medvetande.

Hans tidsuppfattning var rubbad medan han arbetade med sitt offer, men han hade efteråt räknat ut att han hade roat sig med henne i minst en och en halv timme. En och en halv timme som både kändes längre och mycket kortare. Det var som om hjärnan blev överbelastad av intryck och inte hann bearbeta dem. Korta intensiva ögonblick blandades med utdragna slowmotion-sekvenser, som att titta på en film när en halvfull kompis lagt beslag på fjärrkontrollen. Det var inte förrän han i lugn och ro gick igenom förloppet som han kunde pussla ihop händelserna. Han tyckte om att tänka tillbaka, att återuppleva händelserna steg för steg, att spela upp filmen gång på gång i sin inre bio.

När han var färdig, när tiden normaliserade sig, såg toaletten ut som om Carrie hade besökt den. Blod hade stänkt upp på väggarna, det fanns till och med fläckar i taket. Golvet var halt. Han var glad att han hade sina arbetskängor på sig. Han hade sett ner på sina händer och insett att han höll i en rakapparat. Han hade ingen aning när han hade tagit upp den eller var han hade fått den ifrån, inte heller varför den var täckt av blod. Han släppte den och den föll på golvet med ett dämpat plask.

Han hade plockat upp sina verktyg från golvet och börjat spola av dem i vasken när han tittade upp och såg sig själv i spegeln. Han kunde inte låt bli att brista ut i ett hest skratt. Hans ansikte hade sett ut som en målning av den där konstnären, Jackson Nånting, som stänkte lager på lager med färg på målarduken. Skillnaden var att när Jackson Nånting hade målat hans ansikte hade han bara haft tillgång till en färg. Något hade fastnat på hans kind och han log när han insåg att det var en tuss från hennes hår. Han stoppade den i fickan.

Fördelen att göra det på toaletten var att det var nära att tvätta av sig. Det var onödigt att lämna blodspår i hela huset. Han hade ställt sig i duschen fullt påklädd och låtit vattnet spola bort blodet från hans kläder.

De första dagarna efter Den Första hade han varit osäker på om han ville göra det igen. Tänk om hon hade lyckats komma undan? Tänk om nästa slogs och skrek lika mycket? Hans tvekan försvann efter en vecka och ersättes av nytt begär. Han insåg att offrets motstånd var en del av kicken, och han började leta efter nästa offer.

Den Andra och Den Tredje hade varit lättare, nästan för lätta. De hade gjort honom besviken. När han slet undan duschdraperiet och visade sig, med en kniv i handen, hade de inte hade kommit för sig att göra något annat än att skrika. Han älskade att se skräcken i deras ansikte. Med hjälp av kniven hade han fått dem att göra precis som han ville, och när de var bundna fanns det inte så mycket de kunde göra. Hur kunde de vara så dumma att tro att han inte skulle skada dem om de lydde hans order?

Fortfarande inga tecken på att hon var på väg. Han gjorde några knäböjningar och sträckte ut armarna. Det dög inte att stå och stelna till. När det väl var dags var han tvungen att kunna röra sig snabbt. Ryggsäcken spände lite över axlarna men han ville inte ställa den ifrån sig. Han vill inte riskera att snubbla över den. I ryggsäcken hade han sina verktyg; klämmor, tänger, några knivar, en skruvdragare. Och rep. Lika bra att ta med eget rep, man kunde aldrig vara säker på att hitta bra rep hemma hos folk.

Verktygen var de samma som han använde på sitt jobb. Det kändes upphetsande att använda verktygen varje dag, där andra kunde se men ingen av dem visste. Som om han och hans verktyg hade en hemlighet tillsammans. Ibland, när någon behövde låna ett verktyg, var han frestad att fråga om de visste vad det använts till. Han skulle vilja se chocken i deras ansikte när han berättade.

Han hoppades att Den Fjärde skulle göra lite motstånd. Första gången han hade sett henne var när han var på väg hem från jobb. Hon hade kommit ut från en ICA butik mindre än tio meter från honom, och direkt visste han att det var henne han ville ha. Hon bar på två plastkassar med livsmedel. Säkert grönsaker, tänkte han. Närproducerade förstås. Bröd, inte en vanlig färdigskivad limpa utan ett stenugnsbakat surdegsbröd med något fånigt namn. Om hon hade köpt något kött var det definitivt ekologisk och KRAV-märkt. Hon såg ut som typen som brydde sig om vad hon åt och hade råd att göra det. Han gissade att hon var i förtioårs-åldern, halvlångt mörkt hår, prydliga kläder. Hon går säkert på gym och yoga ett par gånger i veckan, tänkte han.

Han följde efter henne till hennes bil, en AUDI med bara ett par år på nacken, och tog registeringsnumret. Att få fram hennes namn och adress var enkelt med hjälp av nätet. På hennes Facebook sida fick han reda på var hon arbetade, att hon var skild och hade två barn; en dotter som var gift, en son som studerade i Uppsala. Att människor inte förstod bättre än att lägga upp sin information som offentlig, gjorde hans arbete så mycket lättare.

Han stalkade henne, både på nätet och i verkligheten. Som ett rovdjur som smög på sitt ovetande byte, det var så han såg på det. Han hade kollat in hennes hus, följt efter henne på hennes shoppingrundor. I HM butiken hade han varit så nära att han hade kunnat ta på henne. Han hade insett att de flesta människor är så upptagna, med sina liv, med sina mobiler, att de inte lägger märke till sin omgivning. Inte märker personer som dyker upp igen och igen i deras närhet.

Idag hade hon skrivit på Facebook att hon skulle träffa “tjejerna” och gå på restaurang. Han kände direkt att idag var rätt dag att göra det. Att ta sig in i huset var inga problem. Inget hemlarm, inga hudjur. Som de flesta villaägare hade hon sett till att entrédörren var säker, en stadig dörr med ett säkert lås, men bakdörren till trädgården var en annan sak. En kofot på rätt ställe fungerade bra som nyckel. Inte speciellt elegant, men hon skulle inte upptäcka det om hon inte fick för sig att gå ut i trädgården, och han trodde inte hon skulle göra det så sent på kvällen.

Han klev in i vardagsrummet som vätte ut mot trädgården. Den enda som lyste upp rummet var det svaga ljuset från gatubelysningen utanför och en prydnadslampa i bokhyllan. Han använde ingen ficklampa. Inte ens lampan på mobilen. När hans ögon hade vant sig vid mörkret räckte det att lysa sig fram med hjälp av det lilla ljus displayen på mobilen gav.

Trots mörkret kunde han se att det var ett prydligt rum, inte alls som hans lägenhet. Inga kvarlämnade tallrikar på det runda matsalsbordet, inga tomma chipspåsar eller tomburkar framför TV’n, inte en massa saker på golvet som man gick och snubblade över. Till vänster fanns ett sovrum som han snabbt avgjorde tillhörde den studerande sonen. Han kommer väl hem på loven, tänkte han. På höger sida av rummet fanns en trappa som ledde upp till andra våningen. Han var ganska säker på att sovrum och badrum fanns där uppe men han ville kolla igenom nedervåningen först. Hallen med entrédörren, bredvid den köket, tvättrum och en liten toa. Inga överraskningar.

Han gick upp för trappan och log när han såg övervåningen. Han hade haft rätt. Här fanns ett stort badrum med både dusch och badkar, och två sovrum. Det mindre av dem såg ut att fungera som kombinerat gästrum och hemmakontor. Det större var definitivt hennes. Sängen var bäddad, något han själv sällan gjorde. På sängbordet stod en lampa och på det låg två böcker. Han kunde inte läsa titlarna i det svaga ljuset, men han antog att han ändå inte skulle vara intresserad av dem. I rummet fanns också ett sminkbord med en spegel. På bordet, uppradat lika prydligt som resten av huset, fanns små glasflaskor med parfym, läppstift och burkar med olika krämer. All den här prydligheten började irritera honom. Helst skulle han vilja dra armen tvärs över bordet, dra ner allt på golvet och kasta spegeln i väggen. Men inte nu. Kanske senare. Han fick syn på ett elektrisk locktång. Den kanske han kunde få användning för senare.

Längs ena väggen fanns garderober, och för ett ögonblick funderade han på att vänta på henne i sovrummet, men bestämde sedan att det skulle vara dumt att ändra på planen. Han gick till badrummet, smög in och ställde sig i duschen bakom duschdraperiet, som han alltid gjorde. Att stå där och bara vänta på rätt tillfälle. Det hade han sett på film. Han var bra på att vänta.

Var det en bil som hördes på uppfarten? Han hörde dunsen av en bildörr som slog igen. Välkommen hem Marianne.

Fortsättning följer…

Advertisements
This entry was posted in Writing/Skrivande and tagged , , , . Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s